Till startsidan / menyn / ultraljud mot skadedjur

Utdrag ur årsrapport från DSS

En ultraljudsapparat av enkel konstruktion, Rat-I-Cator med en frekvens på drygt 30.000 Hz testades i laboratoriemiljö 1976 hos Danska Statens Skadedjurslaboratorium (DSS).


Testet indelades i fyra faser:

Fas 1:
Under perioden 27 - 29/1 var ultraljudsapparaten i rum 521 avstängd, och råttorna fick röra sig fritt mellan de två identiska utrymmena (520 och 521) för att acklimatisera sig. I båda utrymmena fanns identiska matstationer.

Fas 2: Mellan 30/1 - 5/2 var den elektroniska mösskrämmaren påsatt utan nämnvärd avskräckande effekt på råttorna. Dock fanns en tydlig tendens till ökat födointag i rum 520.

Fas 3: Under perioden 6/2 - 10/2 förstärktes ultraljudet i rum 521 med ytterligare en apparat. Djurens födointag i apparatrummet minskade härvid med 80% jämfört med fas 1 (motsvarande ökning i rum 520!). Detta får anses som positivt, speciellt med tanke på att tekniken 1976 fortfarande var ung utan någon form av slumpmässig ljudvariation!

Förutsättningarna förändras
Fas 4:
Under tre dagar 11/2 - 13/2 ändrades försökets ursprungliga syfte. Maten i rum 520 togs bort. Därmed ändrades testförsöket,

 från att undersöka en ultraljudsutrustnings avskräckande effekt,
   till att istället utmana försöksdjurens primära instinkt; att överleva.

Finns inte möjligheten i försöket med, att fritt kunna välja det minst ljudstörda utrymmet, vilket det med djur i frihet alltid gör, då har skadedjuren inget annat val än att äta för att överleva, oaktat oljudet som i rum 521!

Sammanfattning (det finns två möjliga slutsatser beroende på hur man ser det!?) Läs DSS sammanfattning!

1. Denna elektroniska mösskrämmare, representerande tidig teknik, har en relativt god effekt (80% förbättring) när det gäller att skrämma bort skadedjuren (fas 1-3).

2. Mösskrämmaren har ingen effekt när det gäller att skrämma bort skadedjuren (fas 4)

Av någon outgrundlig anledning valde DSS alternativ 2, vilket kan tyckas märkligt.

Följer inte vetenskaplig praxis enligt forskare på KTH
Att som Skadedjurslaboratoriet i fas 4 helt ändra förutsättningarna för testet mitt under pågående försök, strider mot vetenskaplig praxis. Möjligtvis skulle man kunna dela upp testet i två separata försök och därefter göra en sammanfattning för respektive del. Detta gör inte DSS, utan man väljer den del som uppvisar det mest negativa resultatet. Varför?

Professor Bo Lindström vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), som i detta sammanhang på intet sätt vill hävda någon kompetens inom zoologi, har på vår begäran granskat DSS testupplägg ur ren teknisk synvinkel och han bekräftar brister i metodiken.

Syftet med testförsöket ändras under pågående prov.
Det finns inte någon ljuddämpande sluss i öppningen mellan de två
       testrummen (se testet från Bio-Acoustical Laboratories), vilket skulle
       eliminera risken för att ultraljud läcker in i det tysta rummet.
Det saknas strategiskt placerade ultraljudsmikrofoner i varje rum för
       att faktiska ljudnivåer skall kunna uppmätas i försöksanläggningen.

Slutligen är de åberopade forskningsrönen rörande ultraljudsapparater
       ej vetenskapligt belagda och såpass ålderstigna, att de inte kan
       tillmätas något värde när det gäller dagens elektronik.

Warszawa-gettot i repris enligt SLU
I ett senare test från 1994 har DSS gått ifrån ovanstående ovetenskapliga upplägg, men man övergav inte idén att utmana försöksdjurens överlevnadsinstinkt
I det tysta rummet (520) ökades populationen i försöket från -76, från 10 st brunråttor till 125 stycken (!?), vilket gav djuren en yta var i storlek som en LP-skiva att vistas på (30 x 30 cm). Denna trångboddhet är långt ifrån normal för råttor, vilket bekräftas av professor Lennart Hansson vid Sveriges Lantbruksuniversitet SLU.
Under sådana gettoliknande förhållanden, där konkurrensen om matplatsen måste ha varit hård, är det lätt att förstå att även detta test misslyckades. Människorna i Warszawa-gettot under andra världskriget trotsade också faran utanför, bara för att få sig ett mål mat...!


Olika effektivitetskrav på råttgift och elektronik
DSS testningsmodell vittnar om ett 100%-igt effektivitetskrav på elektronisk sanering. Vid testning av råttgift ställer man avsevärt lägre krav, både när det gäller mortalitets- och resistens-%, för att produkten skall godkännas. Man frågar sig återigen, varför?


Att testa elektroniska mösskrämmares avskräckande effekt, genom att installera foderstationer i rummet med ultraljudsapparaten och förvänta sig 100%-igt mösstopp, är ungefär lika begåvat som att montera in ett tjuvlarm i sommarhuset och sedan annonsera ut i lokalpressen att man förvarar 100.000:- i kontanter i stugan…….!

DSS har inte testat elektroniska mösskrämmare på 15 år
Vid kontakt med DSS uppger deras Jens Lodal att det senaste testet man utförde skedde 1994, ett år då DVD-tekniken knappast ens hade lämnat tankesmedjan. Enligt institutets dokumentation har man fram till 1994 endast utfört 11 stycken tester av ultraljudsapparater — en prestation som knappast gör DSS förtjänt av att kallas; "en auktoritet på elektroniska skadedjursskrämmare".

Med insikten om hur snabb dagens teknikutveckling är och vetskapen om de fåtal tester D
anska Statens Skadedjurslaboratorium genom åren har utfört, kan man ifrågasätta om DSS besitter någon kunskap om elektronisk skadedjurssanering överhuvudtaget?
Att trots detta, med hänvisning till ej vetenskapligt belagda tester av "förhistoriska" ultraljudsskrämmare i TV hävda sin spetskompetens på området, är för en statlig institution både genant och ohederligt.


Det kan här vara lämpligt, att kommentera allmänhetens och medias ack så vanliga övertro på branschdominanter och statliga institutioner med talesättet:

Välorganiserad okunnighet tolkas tyvärr ofta som vishet.
Anon



Copyright © 2008 R.P. Båth
AB Soveco International står för miljövänligt skydd för människor, hus och trädgård


Innehåll - Tester möss-skrämmare